Klubbhistoria

Ur "Minnesskrift ÖSA 50 år"

Långt innan ÖSA bildades, fanns det ett organiserat radiointresse i Örebro. Redan år 1924 bildades Örebro Radioklubb av, bl.a. Carl Engelbrektsson och Carl Björkling. Klubben anordnade föredrag och utställningar om den tidens radioapparater, samtidigt som man spred information om hur apparaterna skulle skötas.

En annan viktig uppgift var att försöka få igång en rundradiostation i Örebro. Innan Kungliga Telegrafstyrelsen och Radiotjänst startade sin verksamhet, var det tillåtet att, i privat regi, driva en sådan station och ett flertal radioklubbar var redan igång med sina utsändningar. På hösten 1925 var Örebro Radioklubbs rundradiostation klar att tas i bruk. Stationen var inrymd i Tekniska Läroverkets lokaler på Kungsgatan och varje kväll återutsändes riksprogrammet över sändaren.

Den förste, i Örebro, som ägnade sig åt amatörradio i någon form, var Reimar Stridh, sedemera SM5WZ. Reimar kom, som sextonårig lyssnaramatör, till Örebro på hösten 1929 och blev medlem i SSA 1932 med lyssnarsignalen SM5-058.

Någon gång i början på trettiotalet stötte, av en händelse, SM5-058 ihop med tandläkaren Sten Wallin, SM5YU. Sten hade ännu ej någon station och eftersom Reimar var en duktig radiotekniker, hjälptes de åt att bygga YU:s station. Det blev en Reimartzmottagare och en Hartleysändare och det första QSO:et, från Örebro, kördes med en dansk station.

I april 1934 får SM5-058, Reimar Stridh, egen signal, SM5WZ med QTH Agreliusvägen. Fram till 1937 hade dessutom signalerna QT, QU, QV, TQ och RS blivit QRV i Örebro.

ÖSA bildas

Under åren närmast före krigsutbrottet samlades Örebros sändaramatörer till kamratträffar på olika konditorier, där man tränade telegrafi och ”snackade radio”. Bland dem som deltog kan nämnas: LG, NH, HA, JQ, JV, JX, QT, SM, QV, QU, RS, TQ, UK, WZ, KL och YU. 
Frågan om bildandet av en förening hade dryftats från tid till annan, men man tyckte att det fungerade bra utan någon organisation. I december 1939 hade man emellertid ett formellt möte, där det beslutades att föreningen ÖREBRO SÄNDARAMATÖRER skulle bildas. Till ÖSA:s förste ordförande utsågs Sten Wallin, SM5YU och till sekreterare valdes Lars Lewander, SM5JV.

Verksamheten under kriget

Vid krigsutbrottet 1939 fick alla svenska sändaramatörer sändningsförbud. Det var emellertid inte alla länder som utfärdade sändningsförbud; somliga länders amatörer fortsatte precis som vanligt. 
Det svenska sändningsförbudet kom senare att innebära att alla sändare fick lämnas in till myndigheterna för förvaring. Vissa påhittiga amatörer upptäckte dock att det gick att signalera till varandra genom att återkoppla mottagaren så kraftigt att den började självsvänga. I stort sett hölls dock radiotystnaden under kriget, även i Örebro.

Efterkrigstiden

Så inträdde freden 1945 och de svenska amatörerna såg med spänd förväntan fram mot upphävandet av sändningsförbudet. Reimar, WZ, har berättat: ”I början av mars 1946, kunde jag kvittera ut utrustningen. Sigillet var orört. Jag plockade upp mina grejor med en konstig känsla inombords, efter alla dessa år av tystnad och upplevelser. Dagen kom då jag även hade tillståndet och den 14 mars, kl. 12:50 GMT kom jag, som den förste i Örebro, igång igen efter kriget.”

Efter hand kom också föreningsverksamheten i ÖSA igång igen, nu med SM4UK som ordförande, SM5-896 som sekreterare och SM4FT som kassör. Månadsmötena avhölls, även nu, på olika ”kaffehus”, företrädesvis på konditori Loftet på Storgatan 21 och Kafé Ideal också på Storgatan. Diskussionerna på mötena rörde sig mest om de fantastiska konditioner som rådde då; det var nära solfläcksmaximum och 10 meter kunde ibland vara vidöppet dygnet runt.

Mot slutet av fyrtiotalet avtar föreningsverksamheten högst markant, trots att aktiviteten på radio är hög i Örebro. Anledningen, till det minskande intresset för ÖSA, är svår att förklara. Kanske berodde det på det enorma utbudet av krigssurplus, som översvämmade marknaden och gjorde att all tid gick åt till att bygga och köra radio.

Alltnog, i årsberättelsen från år 1949, kan man bl.a. läsa: ”Med anledning av det, under året, nedslående dåliga besökarantalet på månadsmötena, kommer undertecknad att föreslå föreningen ÖSA:s insomnande , för att i en framtid uppväckas, då intresse bevisligen förefinnes…” och det sista mötesprotokollet från den 6 februari 1950 framsuckar: ”…att mötet beslöt att inställa alla meetings och låta förenigen insomna. De sexton kronor, som finns i kassan, får kassören t.v. förvalta.” Så insomnade ÖSA i en Törnrosasömn, som skulle vara i sju år.

Nystart

Omkring 1956 hade ”the coffea and ragchewing meetings” blivit en institution och det började resas krav på ett återupptagande av föreningsverksamheten bland Örebro- amatörerna. 
Frågan om klubbnamn dryftades ingående, då det i detta läget inte var helt klart att ÖSA skulle återuppväckas. Namnförslag, som Pluto DX-klubb, fördes fram, liksom Föreningen Närkes Amatör Sändare Klubb, FNASK, allt efter förslagsställarens inriktning. Vid slutet av 1956 beslöts att den ”nya” föreningens namn skulle vara ÖSA, alltså en fortsättning av det ÖSA, som insomnat 1950.
Det första officiella mötet ägde rum den 8 januari 1957, där den nya styrelsen konstituerade sig med Olle Teike, SM4BBZ som ordförande och Berndt Eriksson, SM4BIU som kassör.

Verksamheten får en rivstart när ÖSA deltager i Örebroexpon ”Mässan mitt i Sverige” med en fullt ut fungerande amatörradiostation. SM4AG lånar ut sin AM/CW TX på 120W och BC348 med RF24. Antennen var en 2x20 meters dipol och dessutom lånar SM4BVJ ut sin HQ129X. Stationen blev snabbt utställningens dragplåster och ibland hände det t.o.m. att de övriga utställarna bad operatörerna att slå igen en stund så att de kunde få låna publiken.

VHF-aktiviteten tar fart

Redan i mitten av femtiotalet förekom VHF-aktivitet i Örebro. Det var främst teknisterna, under ledning av SM4ABM, som körde AM på 2 m med surplusgrejor från kriget. Även på 420 MHz kunde ostabila signaler höras; här var det frågan om kvalificerad svartsändning mellan två kvarter på Kungsgatan, där signalerna SM4VIT och SM4SVART ofta förekom.

Ett projekt, som engagerade ÖSA:s medlemmar, var VHF-fyren SM4UKV. I början av sextiotalet hade eldsjälarna SM5AY och SM5AOL på ELFA, tagit fram en station, som skulle gå som fyr på 144 MHz. Fyren placerades först i Grängesberg, men genom olycklig frekvensgång i sändaren, uppstod kraftig TVI, varför man tvingades montera ned stationen. I det läget fick ÖSA bud från stationsansvarige SM4KL att leta reda på en ny, lämplig stationsplats.

Bengt Föllinger, SM4AXO,ordnade snabbt så att vi fick hysa in oss i ett luftbevakningstorn vid Hjulåsen i Kilsbergen, där SM4UKV monterades upp på våren 1963. Stationen bestod av ett kristallstyrt drivsteg och PA 829B med en ineffekt av c:a 50 W. Antennen var en horisontell vändkorsantenn (turnstile) och nycklingen skedde med ett tandhjul, som drevs av en elmotor.

Det glada sextiotalet

I slutet av femtiotalet hölls ÖSA:s meetings fortfarande i medlemmarnas hem, vilket dock inte hindrade herrarna AXO, BIU, ASM m.fl. att hålla flera intressanta föredrag inför stor publik.

Under tiden pågick telegrafikurser på I3 i FRO:s regi, vilket bl.a. resulterade i C-cert för CRK och CSK. Vid ingången av sextiotalet hade ÖSA fått en stabil medlemskader och ett typiskt meeting från den tiden kunde rymma signaler som AG, BU, ARQ, ASX, BBZ, BIU, COK, CSK, CRK med flera. Ibland gästade ÖSA också av lindesbergarna EB, ADL, BDX och BMX.

1962 blev ett märkesår för ÖSA, då man äntligen fick en egen lokal i källaren på Hjalmar Bergmans väg 20. Lokalen delades med Hjärsta scoutkår och scouterna hade inget emot att vi möblerade lokalerna med bastanta bord och stolar från den nyss nedlagda ölhallen Björnstugan på Järntorget. En scoutledare fällde dock omdömet att ”möblerna knappast doftade skog och barr.”

I och med förvärvet av klubblokalen, får ÖSA nu möjlighet att dra igång med flera olika aktiviteter, bl.a. teorikurser, som komplement till FRO:s CW-kurs på I3, samt upprättandet av ett litet bibliotek med teknisk litteratur för utlåning till medlemmarna. De nya ÖSA-aktiviteterna bidrar till nya signaler, bl.a. AMP, BLD, CJY, DRD, DFF, DHF och DCI.

År 1964 fick ÖSA, för första gången, vara värd för ett SSA årsmöte, vilket avhölls på Stora Hotellet. År 1965 är det dags att deltaga i firandet av Örebros 700-årsjubileum. Genom välvilligt tillmötesgående, låter Örebro Stad trycka upp särskild jubileums-QSL för ÖSA:s medlemmar och som tack ställer ÖSA upp med en amatörstation på hobbyutställningen, som anordnas i samband med jubiléet.

RPO

Rävjakt, eller radiopejlorientering, som det numera heter, anses ju vara en förhållandevis ny verksamhet inom ÖSA. Det är därför kanske inte så väl känt att Örebro och ÖSA faktiskt har en tradition, även på detta område. Äldre tiders rävsaxteknik, med mikrofoniska batterirör och pejlramar, med flera meters omkrets, satte ofta rävjägaren på hårda prov, speciellt när det blev överledning mellan lådan och hörtelefonerna, vilket gav rävjägaren en uppfriskande smäll mellan öronen på sådär 90-120 volt! Det var därför inte att begära att rävjakt skulle vara lika allmänt och populärt då, som nu.

Det skulle emellertid dröja ända fram till sjuttiotalet innan intresset för rävjakt vaknade till liv på allvar, inom ÖSA. En anledning till det ökade intresset var väl tillkomsten av ”Folksaxen”, en transistoriserad rävsax i västficksformat, som vida överglänste de gamla rörsaxarna, men kanske främst en skickligt genomförd marknadsföring av herrar CWV, GGR med flera.

Övningsjakter ordnades ganska regelbundet och ASX:s rävar, från den tidigare epoken, kom väl till pass. Några av klubbens medlemmar hjälpte till att ligga räv; en rolig syssla om vädret är bra, men mindre trivsam i regn och kyla.Vi hann slita så pass på några rävliggare att de allvarligt funderade på att bilda en antirävjaktssektion. Genom Kjell, GVF:s försorg byggdes sedan transistoriserade rävar, som Janne, FWY och Lennart, ASX sedan automatiserade. På det sättet kunde träningen skötas utan rävliggare och bemannade rävar användes endast i större sammanhang.

Det kunde ibland ha sina risker att vara räv. Så hade t.ex. Christer, FXR ofta problem att hitta från grytet tillbaka till bebodda trakter. På den punkten har sonen inte vansläktats. Roger, sedermera LMV är troligen den ende som klarat av att villa bort sig och orsaka skallgång mellan Glomman och Fågelsången i Adolfsbergsskogen!

Sjuttiotalets stora satsning

Vid ingången av sjuttiotalet hade ÖSA vuxit sig c:a 45 medlemmar stark. Goda inkomster från lotterier och med hjälp av vår fantastiske auktionsutropare Stig, SM4BVJ, hade också kassakistan fyllts på och det blev aktuellt att skaffa den första klubbstationen. Det blev en begagnad Swan 350, som inköptes i slutet av 1970 för 1500:- per annons i QTC. På grund av antennproblem kunde stationen aldrig användas i klubblokalen på Hjalmar Bergmans väg, men den var i flitigt bruk med ÖSA:s nya klubbsignal SK4BX, under fielddays och tester.

Ungefär vid samma tid föddes tanken på en egen klubbtidning i föreningen. Dåvarande sekreteraren SM4BEE (boktryckare till yrket) hade, tillsammans med SM4AXL, skämt bort ÖSA-medlemmarna med Sveriges snyggaste kallelser, varför en tidning borde bli en lätt match. SM4EMO utsågs till redaktör och tidningen döptes till ÖSA-News. 
Kenneth, EMO, erfor snart att det var stor skillnad på att trycka en kallelse på ett boktryckeri, mot att sammanställa en tidning på 20 sidor och sedan dra den i 75 exemplar på en stencilmaskin, för hand. EMO:s grannar utsättes också för hårda påfrestningar; detta att höra stencilmaskinens rytmiska dunkningar framåt småtimmarna var något nytt. 
Tidigare hade man ju vanan att höra EMO på radio och TV. Alltnog, det första numret av ÖSA-News såg dagens ljus på senvintern 1973 och har sedan dess gått ut till medlemmarna i obruten följd. Senare övertogs redax-sysslan av SM4FWY och SM4AMP (Leena) och man fick tillgång till en motordriven maskin ute hos SM4BTY i Askers prästgård, vilket betydde att det gick åt mindre svett och svordomar, men mera papper! Redaktörsskapet har sedemera bytt ägare några gånger. DHF och EMO hjälptes åt ett par år innan EMO tog över på egen hand. Nio nummer 1986-87 gjordes av LLP innan EMO ånyo tog över fram t.o.m. nr 3/89.

Nästa stora steg skulle bli ÖSA:s klubbstuga. I början på sjuttiotalet hade det uppstått smärre förvecklingar mellan ÖSA, Stiftelsen Hyresbostäder och scouterna, angående klubblokalen i Baronbackarna. Vi fann oss, helt sonika, utan klubblokal och eftersom lokalen i alla fall var väl trång för 50 medlemmar, fanns det ann anledning att se sig om efter något annat i lokalväg. Det kom dock att dröja fram till 1973 innan dåvarande styrelse, med Gunnar, CWV och Göran , DHF i spetsen, lyckades förhandla fram en lokal med Örebro kommun. Under tiden magasinerades föreningens tillhörigheter bl.a. hos Lennart, CJY, i Sannahed, d.v.s. det som inte hade försvunnit för alltid när Stiftelsen ”röjde upp” i den gamla lokalen. Borta var de rustika ölborden från Björnstugan och mycket annat.

Efter många turer stod det klart att ÖSA, tillsammans med privatradioklubben PRIÖR, skulle få dela på två stugor i Ormesta, utefter Stortorpsvägen. ÖSA fick välja den mindre stugan, för eget bruk, men med fri tillgång till mötesrummet, som inreddes på storstugans loft. Med gemensamma krafter från medlemmarna i ÖSA och PRIÖR, iordningställdes de båda stugorna och ÖSA:s specielle ”hustomte”, Bertil SM4DRX, kunde hälsa medlemmarna välkomna till föreningens första möte under eget tak den 8 augusti 1973.

Med tillgång till klubbstuga, tog alla aktiviteter i ÖSA snabbt fart. Klubbstationen byttes till en Drake TR3, som kompletterades med en transverter för 144 MHz. Tillkomsten av T-certet gjorde att medlemsantalet ökade snabbt. I och med T-licensens införande fick vi också ett nytt begrepp inom amatörradion, nämligen kanaltrafik och repeatrar.

Genom AXL:s försorg kom ÖSA i besittning av en kommersiell FM-station av fabrikat Storno och efter diverse modifieringar av ”repeaterarbetarna” COK, FXR och GYF, kunde ÖSA:s repeater SK4RGN gå i luften den 7 november 1973 från ett provisoriskt QTH på SCB:s tak på Ringgatan i Örebro. Repeatern flyttades senare till klubblokalen i Ormesta och genom ett förtjänstfullt arbete av SM4DJB, kunde den slutligen placeras på Storstenshöjden i Kilsbergen.

Det är ingen överdrift att påstå att föreningen Örebro Sändaramatörer trädde in i en ny era, i och med att föreningen flyttade in i en egen stuga, fick en fungerande klubbstation, en antennmast som kunde ses på långt håll, en repeater och en klubbtidning: föreningens ansikte.

I en av ortens dagstidningar presenterades föreningen med bild av ordföranden, Gunnar Ahl, CWV framför den blygsamma stationsutrustningen. Telegrafi- och teknikkurser startas under 70-talets första år och har, i stort sett utan avbrott, med olika personer som handledare, fortsatt varje år. 
Under några år går det bra att avlägga prov för sändaramatörlicens i ÖSA:s regi, till glädje för många. Tvåmetersrepeatern flyttas, som nämnts, till Storstenshöjden, varvid räckvidden ökas högst markant och bulletinsändningar inleds samtidigt som 70cm-fyren installeras. På mindre än fem år har medlemsantalet mer än fördubblats och RPO-aktiviteten ökat så mycket att ÖSA känner sig moget att arrangera SM i rävjakt 1978.

Under några år i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet arrangeras det berömda Ånnabodamötet för VHF/UHF-entusiaster. Deltagare strömmar till från många länder och uttrycket DbÅ myntas då de flesta av marknadens tvåmetersantenner utsätts för noggrann uppmätning, varvid det visar sig att många fabrikanters prestandasiffror är tilltagna väl i överkant! 
När ÖSA fyller 40 år, 1979, arrangeras SSA:s årsmöte av föreningen. En utställning i Länssparbankens skyltfönster på Drottninggatan, på temat amatörradio, kan beskådas under några veckor. Under decenniets sista år presenteras planer på nybebyggelse i Ormesta och vår stuga hamnar i farozonen. En arbetsgrupp tillsätts för att leta fram nya lokaler och arbetet kröns, så småningom, med framgång i och med undertecknandet av ett hyreskontrakt på fastigheten Lundagårdsvägen 6. 
Huset var, när det första gången besiktigades av klubbens representanter, som fick bereda sig tillträde genom ett fönster, i ett bedrövligt skick. Restaureringsarbetet inleds därför med feberaktig iver i juni 1981 och efter en sommar och höst, då varje dag åtskilliga medlemmar tillsammans arbetar på huset, firas den nya klubbstugan med en hejdundrande invignings- fest den 30 oktober, med deltagande av sextiotalet medlemmar. Med representanter från press och kommun, invigs klubbstugan officiellt den 16 december 1981.

Åttiotalets konsolidering

Föreningens rävjägare går från klarhet till klarhet och vinner nästan allt som går att vinna. Dessutom konstrueras och byggs nya microprocessorstyrda rävsändare inom RPO-sektionen. 1981 är ett år, som går till ÖSA:s historia, tack vare kortvågsentusiasternas beramade DX-pedition till Märkets Fyr. Under c:a en vecka aktiveras detta ”rara” DXCC-land av SM4CAN, DHF och HQO.

Årligen återkommande händelser, som sambandsassistans vid Reijmerallyt, deltagande i SAC, JOTA och Lionstesten, grundläggs i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Lokal-trafiknätet startas i slutet av 1979 och bulletinsändningar kommer igång.

Våren 1983 hålls ett kortvågsmöte i klubbstugan, varvid så många deltagare (c:a 160 st.) anmäler sig, att det till slut bara finns ståplatser kvar när SM0AGD håller sitt föredrag och visar bilder från sin stillahavsexpedition!

Föreningens ekonomi är inte den bästa och förorsakar bekymmer. Man oroar sig över att hyreskostnaden ständigt stiger snabbare än de inkomster som krävs för att betala densamma, men några inkomstbringande auktioner, lyckade lotterier samt stöd från en och annan välvillig sponsor, råder bot på detta.

En god tradition, som genom åren hållits vid liv, är den höga standarden på medlems- mötesprogrammen. Vare sig det har varit föredrag av teknisk karaktär av SM4AXO, på sextiotalet, eller reseskildringar med bildvisning i proffsklass av Torbjörn Arvidssson på åttiotalet, så har de alltid varit av hög kvalitet och utgjort uppskattade och välbesökta tillställningar för klubbens medlemmar.

Sedan SK4RGN eller SK4GN, som vår tvåmetersrepeater hette i början, kom i luften för första gången i november 1973, så har den ständigt varit föremål för förbättringar. Samma sak gäller föreningens andra faciliteter. En mycket liten grupp entusiaster har här burit ett tungt lass.

På samma sätt har ett fåtal eldsjälar jobbat hårt och idogt med kursverksamhet inom ämnena radioteknik och telegrafi. Ett tämligen begränsat antal medlemmar har också deltagit i sambandsövningar och suttit timtals i skogen och huttrat, för att sedan skänka hela ersättningen till ÖSA:S kassa. Enstaka medlemmar har, år ut och år in, jobbat med trafiknät och bulletinläsning, rivit sitt hår under försöken att organisera studiebesök och ordna intressanta och trevliga programpunkter till medlemsmötena, jagat folk till alla upptänkliga aktiviteteer och jobbat, jobbat och återigen jobbat, för att vi övriga skall få vara medlemmar i en förening värd namnet!

Postadress :
Box 242
701 44 Örebro
  E-post :
styrelsen(a)sk4bx.se
webmaster(a)sk4bx.se

Träffar :
Månadsmöten 2:a onsdagen i månaden
utom januari då årsmötet är 3:e onsdagen.
Inget månadsmöte i juli.

Numera vid Café skogen Sörbyvägen 15

Medlem i
Bankgiro :
593-7982
  Välkomna